Det var på jaktens tredje dag som jag fällde djuret. Jag hade utnyttjat mörkret och dimman på morgonen för att ta mig upp till toppen osedd. Där hade jag sett djuren första dagen, men då hade de försvunnit spårlöst.

De åtta kilometerna upp på fjället med 30 kilo packning var inte så farligt i sig, men de 42 kilometer som jag hade gått de två föregående dagarna kändes i benen och som vanligt dök tanken "vad gör jag egentligen här?" upp.

Varför utsätter jag mig själv för trötthet, utmattning, tid borta från familjen och risken att komma hem tomhänt – allt för kött och kanske en trofé?

Jag har inte svaret, men om du läser det här så förstår du nog vad jag pratar om.

Dimman lättar alltid förr eller senare. Smärtan och tröttheten försvinner, men minnena och en eventuell trofé varar för evigt. Därför fortsatte jag uppåt.

Vid tiotiden lättade dimman äntligen. Jag hade tagit på mig alla mina kläder medan jag väntade. Kylan är en fiende. Långkalsonger, fleece, dunjacka och de vattentäta och vindtäta kläderna. Mössan var neddragen över kepsen och jackans huva blev kronan på verket. Jag hade tillbringat de senaste två timmarna med att koka kaffe och snabbt skanna av fjällsidorna när de under korta stunder blev synliga innan de återigen begravdes i tät dimma.

När dimman försvann var det som om den aldrig hade funnits där. Allt var klart och så vackert som bara de norska fjällen i slutet av augusti kan vara. Endast den starka vinden påminde om att det fortfarande var naturen som helt och hållet bestämde vem som kom och gick på fjället.

Jag tog av mig alla varma kläder. Nu var det dags att vandra och då gäller det att inte bli blöt av svett. Ytterplaggen skyddar mot vinden och värmen från kroppen avdunstar via ventilationsöppningarna under armarna och längs benen.

Några hundra meter upp mot toppen och sedan ytterligare en dal med fantastisk utsikt. Det karga landskapet med sina stora stenar, lavar, blåbär och små buskar som försöker snärja dina trötta anklar och dra ner dig i närmsta älv.

Tusen höjdmeter nedanför skymtar träden som ser ut som små, otydliga gröna pinnar runt de många sjöarna. Här MÅSTE det finnas renar.

Dagen innan hade jag hittat flocken igen, men då befann de sig precis nere vid sjöarna. Jag hade fyra kilometer dit och med tre timmar kvar till solnedgången var det ingen idé att inleda en jakt.

Om – och då menar jag om – du har turen att komma inom skotthåll tar det två timmar (en bra dag) att flå, stycka och fullständigt bena ur en ren. Sedan måste den bäras ner. Från just den här platsen hade det inneburit först sex kilometer uppför och sedan tio kilometer nedför. Två gånger. För de flesta av oss är det inte möjligt att ta med sig packning, tält, gevär, kikare, mat OCH 50 kilo kött plus horn från en vuxen ren. Du måste gå två gånger.

Vinden var perfekt. Från toppen delade sig bergsryggen i två delar. Jag valde att gå i riktning mot platsen där djuren hade varit dagen innan.

Och där var de!

Efter 500 meter ser jag en flock betande djur 600 meter längre ner.

Det var samma flock som jag hade sett de två föregående dagarna – men nu var de inom räckhåll.

Precis som andra större hjortdjur samlas rentjurarna ofta i flock inför brunsten för att därefter som dödsfiender drabba samman med sina väldiga horn när det i september är dags att ta upp kampen om rätten att para sig.

Jag tar fram geväret ur ryggsäcken, laddar och säkrar det. På med ryggsäcken igen och sedan en stor omväg för att djuren inte ska se mig. De är helt lugna och helt omedvetna om min närvaro. Ändå är pulsen hög och munnen torr. Inte på grund av den fysiska ansträngningen, utan för att jag är nära att lyckas med något som jag älskar och strävar efter.

Jag letar mig ner längs fjällsidan och i bra vind klättrar jag upp på klippan som ligger precis mittemot där jag såg djuren senast. Jag lägger ifrån mig ryggsäcken och markerar platsen på GPS:en. Alltför många jägare har gått runt i timmar och letat efter en ryggsäck som de "lätt kan hitta igen". Med den pålitliga Sauer 202 i kaliber .308W i ena handen och mina kameror i den andra kryper jag fram mot kanten och ser mig omkring.

Djuren har dragit sig lite längre bort och jag måste blotta mig för att komma närmare. I den starka vinden är ett skott över 100 meter inte försvarbart. Jag kryper baklänges bakom en klippa och lyckas komma 30 meter längre fram osedd. En vaksam ren får syn på mig och det dröjer bara några sekunder innan han luftar sin oro för de andra – och sedan är de borta. Igen.

På 90 meters avstånd lägger jag mig till rätta på kanten. Djuren är rastlösa nu. När de anar fara samlar flocken ihop sig, vilket gör att ett säkert skott blir omöjligt.

Två av djuren till vänster i flocken är fantastiska tjurar och när den ena frigör sig från flocken ekar det dova skottet i fjällen.

Tjuren är träffad och börjar springa. Den hinner bara några meter innan mitt andra skott faller. Det finns ingen viltspårhund här och du vill för allt i världen undvika att djuret springer ner i en annan dal, så att du måste bära det ännu längre.

Med en tredje patron i kammaren springer jag snabbt mot djuret, som har försvunnit bakom en sten. Där ligger det vackra djuret fridfullt och orörligt, 30 meter från det första skottet. Utandad, kapitulerad och majestätisk.

Känslan är överväldigande. Från tankar på misslyckande till extas över en avklarad uppgift. Känslan av att ha tagit ett liv går hand i hand med respekt för samma djur. Ett djur som har gett mig så mycket känslor och fysisk ansträngning, kött för hela vintern och vackra horn som alltid kommer att påminna mig om fjällen den där blåsiga dagen i augusti.

Klockan är bara 13:30. Solen går ner klockan 20:40, så det finns gott om tid att ta hand om djuret. Eller?

När flera personer är involverade i uppgiften eller står i slakteriet är processen något enklare. För att spara vikt har jag aldrig en stor kniv med mig, utan bara en lätt skalpell-liknande kniv med utbytbart blad.

Med djuret liggande på sidan öppnas halsen på vanligt sätt, och luft- och matstrupen delas ovanför sköldbrosket.

Buken öppnas och mellangärdet skärs upp så att hjärta, lungor samt luft- och matstrupe kan dras ut. Jag öppnar bäckenet för att dra ut ändtarmen tillsammans med de övriga inälvorna.

Jag flår djuret medan det ligger på sidan, tar av steken, sedan bogen. Den stora filén och köttet på den massiva halsen och runt bäckenet tas bort. Framdelsköttet och revbensbitarna – och naturligtvis innerfilén. Därefter vänds djuret och samma procedur upprepas på andra sidan.

Stek och bog benas ur. Det är viktigt att ha så lite vikt som möjligt. Köttet läggs i bomullssäckar och sedan i en stor plastpåse. Huvudet med de magnifika hornen rengörs från hud och kött, och de obligatoriska proverna från hjärna och lymfkörtel tas och märks.

Sedan är jag redo – för den första turen. De 1 200 metrarna uppför går jag med ett stort leende på läpparna. Då och då måste jag vända mig om och titta på kadavret, där korparna redan tagit sin roll i naturens kretslopp på allvar. Det är verkligen sant – jag fick min ren! Från toppen går det nerför i åtta kilometer till min bil. Ryggsäcken töms på allt överflödigt och sedan är det dags att gå uppåt igen. Ryggsäcken fylls med 30 kilo kött och till sist spänns hornen fast.

Jag är på väg nerför fjället till den parkerade bilen för andra gången strax före solnedgången. Jag slår upp tältet och slukar en otroligt god frystorkad pasta carbonara med en iskall öl innan jag utmattad faller i djup sömn med ljuva drömmar om renar och norska fjäll.

Utrustning och goda råd

Jag har nyligen återvänt från min fjärde renjakt i Norge med min största ren hittills. Ett fantastiskt djur, men det var också, som alltid, en riktigt hård jakt – både fysiskt och känslomässigt. En jakt i fantastiskt vackra omgivningar, men också i mycket hårda och ibland farliga miljöer. Renjakt är jakt i sin renaste form.

Beroende på var du jagar kan du välja att gå upp på fjället från en parkeringsplats varje dag eller göra som jag och packa ryggsäcken med allt du behöver för en vecka och sedan ge dig iväg. Här nedan har jag delat in de saker du behöver ha med i tre grupper: kläder, utrustning och nödsituationer.

Kläder

Kläder är en avgörande faktor på dessa jakter.

Mina jakter har pågått på 900–1 200 meters höjd i slutet av augusti till slutet av september. Det innebär att det kan vara 25 grader när du går upp med 40 kilo på ryggen och minusgrader på natten i tältet. Så hur förbereder man sig på allt utan att släpa runt på för mycket?

Ytterplagg

Vind- och vattentäta kläder med membran som andas är centralt. Kontrollera dragkedjorna: det ska inte vara den billiga sorten som rinner av skenorna och själva dragkedjan ska också vara täckt av vind- och vattentätt material. Det måste finnas en huva på jackan för när det blåser riktigt mycket – och tro mig, det gör det ibland. Samtidigt måste det finnas dragkedjor så att du kan öppna ventilationen under armarna och på benen när du bär ner 30 kilo kött plus en trofé. Människor är olika, men jag känner ingen som skulle ta med sig en fodrad jacka. Lager-på-lager är lösningen för att kunna anpassa temperaturen perfekt.

Dunjacka

Jag vill bli begravd i en dunjacka! Jag älskar dem! De kan komprimeras till nästan ingenting. De väger inget, men har å andra sidan en enorm isolerande förmåga som mellanlager. Jag har dunjackan på mig när jag sitter med kikaren och spanar efter djur, på kvällen vid middagen, på morgonen vid kaffet – och även på natten i sovsäcken för då kan jag ta med den lätta sovsäcken och undvika onödig vikt.

Jaktunderställ

Definitivt ett måste. Det långa understället är ett välkommet extra lager som inte väger mycket. Se till att det är i merinoull, eventuellt blandat med ett töjbart material. Det har massor av fördelar: Det isolerar underbart, även om det är blött. Det torkar snabbt och har en fantastisk förmåga att transportera bort lukten av svett.

T-shirt som transporterar bort fukt

När jag går upp en varm sensommardag har jag på mig en t-shirt som transporterar bort fukt. De väger nästan ingenting och är ett skönt extra lager att ha på sig när det andra inte räcker till. ALDRIG bomull. Det torkar långsamt, gör dig kall när du svettas och stinker som skolans omklädningsrum när du har svettats i det en timme.

Regnkläder

Om du har ordentliga vattentäta kläder är detta inte en nödvändighet. Men ett lätt set med regnkläder väger nästan ingenting och är en skön trygghet – ifall något skulle hända mitt på fjället (se Nödsituation nedan).

Kängor

Återigen, människor är olika. Vissa kan springa maraton i gummistövlar. Jag skulle dock rekommendera ett par vandringskängor. Ha INTE nya kängor på jakten. Membran eller rent läder? Förmodligen en smaksak, men se till att du tar med vattentäta kängor. Membrankängor håller sig ofta torra, men torkar långsamt när de blivit våta. Läderkängor, å andra sidan, torkar mycket snabbare.

Mössa och handskar

Det kan plötsligt bli kallt, så ta med en bra mössa som även passar för kalla nätter. Keps mot solen och för att dölja ditt glänsande vita ansikte för renarna. Tunna handskar typ arbetshandskar har räckt för mig. Tjockare och framför allt vattentäta handskar är definitivt nödvändiga för jakt senare under säsongen.

Tält, sovsäck och liggunderlag

Jag jagar ensam och använder ett lättviktstält för två personer på 950 gram. Det är definitivt för litet för två personer, men funkar för en plus packning. Ett bra tält är viktigt. Där kan du få tillbringa 24 timmar i sträck vid dåligt väder. Jag använder en relativt lätt sovsäck även när det är minusgrader på natten. Jag tar på mig alla mina kläder så att jag inte fryser och därmed sparar jag vikt. Ett uppblåsbart och lätt liggunderlag är grejen. Det isolerar och du ligger fantastiskt skönt på dem!

Stavar för vandring

Den 70-årige norrmannen som introducerade mig till renjakt ansåg att det passar för äldre människor. Trots nedsatt syn på ena ögat och darriga händer såg han renarna innan jag gjorde och han har skjutit fler än jag någonsin kommer att göra. Han skulle aldrig drömma om att använda vandringsstavar, men det gör jag ... Det ger extra balans i den ojämna terrängen och avlastar knäna på vägen ner. Ett par kolfiberstavar kan kosta 800–1 500 kronor men är väl värda pengarna!

Gevär och ammunition

Jag använder min pålitliga Sauer 202 med en ZEISS 3-12x56 kikare med ballistiskt torn. Jag har skjutit renar på mellan 90 och 340 meter, och det är viktigt att kunna sin ballistik på dessa jakter. Jag skjuter med Sako Powerhead Blade 10,5 gram.

Min kaliber är .308w men det fungerar förstås med alla kaliber som passar för större hjortdjur. Det viktigaste är naturligtvis att du kan ditt vapen.

Elektronik och optik

Jaktradio

Om ni är flera personer kan det vara en fördel att använda jaktradio. Det innebär att ni kan täcka in ett större område och hjälpa varandra. Du bör dock kontrollera i förväg om detta är tillåtet i området.

Kikare och avståndsmätare

En kikare av bra kvalitet är såklart ett måste.

Renar rör sig dygnet runt, inte bara under de tidiga och sena timmarna. I princip är du därför inte så beroende av ljuskänsligheten utan mer av kvaliteten, så att den inte immar igen. 10X förstoring passar bra eftersom det gör det möjligt att skanna av ett större område. Jag har även en tubkikare som kan förstora 60 gånger, men den har jag aldrig tagit med mig eftersom den alltid förlorar i kampen mellan vikt och effekt. Den är helt enkelt för tung. Jag kan dock sätta kikaren på stativet till min kamera så att jag slipper få trötta armar. Med en speciell adapter kan du fästa din mobiltelefon på kikaren och både filma på långt avstånd och zooma in, så att du kan kolla av renarnas kön och storlek även på flera kilometers avstånd.

Det är svårt att bedöma avstånd i fjällen. Det finns inga träd och en klippa kan vara stor eller liten.

En avståndsmätare är därför oumbärlig – men det ska vara en bra sådan. Den billiga varianten som kan användas på golfbanan fungerar inte bra i dimma och om den inte kan användas när målet är solbelyst, så hjälper den dig inte. Tidigare använde jag en lös avståndsmätare och kikare, men nu använder jag en högkvalitativ 10x42 kikare med inbyggd avståndsmätare – och det är fantastiskt!

Mobiltelefon

Vem åker någonstans utan den? Förutom att du har en förstklassig kamera till hands finns det mobiltäckning i vissa områden. Då kan du få väderprognoser och ha kontakt med omvärlden.

Slutligen – om du måste tillbringa 16 timmar i tältet på grund av storm och dimma, så är det guld värt att ha laddat ner några filmer och den där serien som du aldrig såg klart under covid.

Kartor och ruttsökning

Jag har alltid minst tre metoder med mig:

1. Jag använder den fantastiska norska appen HVOR, som gör att du kan ladda ner detaljerade kartor med höjdkurvor, spår m.m. Även om du är offline kan du se din position via GPS på kartan.

2. GPS. Vanlig handhållen Garmin GPS som visar karta och plats. Du kan markera ditt läger, spåra din rutt, markera var du lägger din ryggsäck och mycket mer. TRO MIG – det är väl värt det. En gång gick jag 20 minuter runt mitt läger i dimma. Det var markerat på GPS, i min telefon och på min klocka – men jag kunde inte se det. Tänk om jag inte hade haft GPS ...?

3. Vanlig karta och kompass. Kommer du ihåg dem? De fungerar fortfarande. Förutom att jag älskar kartor så är det en säker analog lösning om allt annat skulle misslyckas.

Nödsituationer

Precis som i bilar, i flygplan och på offpist-skidresor måste du utrusta dig med saker som du hoppas att du aldrig kommer att behöva använda.

Dessa nödvändigheter kan delas in i tre översiktliga kategorier: elektronik, utrustning och första hjälpen.

Elektronik

Om du inte har täckning, om batteriet dör eller om du tappar din mobiltelefon står du utlämnad i en nödsituation. Därför tar jag med mig en Garmin InReach mini som hänger på kikaren. Det är det första jag tar på mig på morgonen och det sista jag tar av mig på kvällen. InReach är utrustad med en nödknapp som skickar ett meddelande via satellit till räddningstjänsten. Dessutom kan den, beroende på modell, skicka och sms:a via satellit samt ge dig väderprognosen.

Den norska räddningstjänsten har också appen 113 som fungerar via satellit. Om du trycker på den får du samma resultat som med InReach – men då måste din telefon ha batteri ...

Utrustning

Om du skadar dig måste du kunna hålla dig varm. Lämna därför inte dina kläder i tältet när du sticker ut. Många använder den norska Fjellduk som är en legendarisk utrustning som har perfekt bergskamouflage på utsidan och folie på insidan för att hålla dig varm. Den kan också omvandlas till allt från ett tält till en poncho. Ha alltid med dig extra mat och vatten, och lägg aldrig ryggsäcken för långt bort.

Första hjälpen

Det finns gott om första hjälpen-kit och många är utmärkta. Kolla vad som finns i kitet och se om det passar dina behov.

Eftersom blödning upphör med hjälp av kompression måste gasbinda/kompresser finnas med. Jag tar även med ett sykit för att sy egna och andras sår, och med lite fantasi kan fjället förvandlas till en riktigt fin operationssal.

Ta med smärtstillande medel och, naturligtvis, personlig medicin. Vanlig Panodil och Ipren är guld för ömma muskler och dämpar också starkare smärta i väntan på att du blir hämtad. Det viktigaste är att du sätter dig in i hur du bör agera i en nödsituation. Har du övat på en akut situation och övervägt de olika scenarierna, kan du också agera när du står inför en verklig skada och en potentiellt farlig situation.